Nu ska vi se.
En liten flicka blir ihjälmisshandlad av sina skumma släktingar. Oerhört tragiskt. Det borde inte få finnas. Jag saknar faktiskt ord för att beskriva vilken fasa jag känner när jag läser om lilla Yara och hennes öde. Det enda jag kan tänka är att det finns ett bibelord: Det som ni gör mot dessa mina minsta bröder - det gör ni också mot mig.
Att förbryta sig mot värnlösa barn är en förbrytelse mot Gud själv.
Men det var inte det detta inlägg skulle handla om utan förbrytelser i förbrytelsens spår.
Det fanns ju faktiskt människor som såg. Såg Yaras blåmärken, smutsiga kläder, hennes utsatthet.
Det fanns faktiskt människor som larmade.
En polis skickade en anmälan till soc. Anmälan blev liggande på socialtantens bord medans hon var på semester.
En rektor skickade en anmälan till soc. Vad som hände med den är för mig okänt. Iallafall orsakade den inte någon som helst reaktion från socialtjänsten.
När sen tragedin är faktum så ställer sig socialtjänstens företrädare, förvaltningschefen i Karlskrona, upp och anklagar polisen för att ha skickat in anmälan på fel sätt. Och man anklagar rektorn på Yaras skola för att inte ha skickat in en anmälan.
Men hur i herrans namn kan man tro att man ska komma undan med så billiga lögner och anklagelser. Anfall är bästa försvar heter det ju, men i detta fallet tror jag inte det håller.
Både polis och rektor gjorde sitt, precis som dom skulle. Dom följde regelverket. Det var på socialtjänsten en anmälan blev liggande medans ansvarig handläggare var på semester.
Var ligger felet?
I sin iver att vända strålkastarljuset från sina egna tillkortakommanden och sin egen underlåtenhet, går socialtjänsten ut och tar heder och ära av personer som gjort allt vad dom kunnat.
Resultatet är nedslående. En liten flicka är död. Och på sjukhus ligger en familjefar i koma och kommer förmodligen aldrig tillbaka till det liv han och hans familj hade.
I TV sitter Karin Persson, förvaltningschef i Karlskrona och ber om ursäkt. Som om det skulle räcka!
Jag hoppas verkligen att familjen stämmer Karin Persson för förtal, kränkning, ja, kanske t o m inkompetens.
Jag hoppas Karlskrona kommun får ta sitt fulla ansvar nu.
fredag 21 november 2014
måndag 10 november 2014
Om medmänsklighet
För ett antal år sen gjorde jag nåt väldigt korkat. Jag försökte läsa min morgontidning medans jag gick nerför trapporna till tunnelbaneperrongen.
Det slutade med en rejält stukad for, avslitna ledband och kryckor i en månad. Dessutom så fick jag insikt i det faktum att man faktiskt kan både kräkas och svimma av smärta. Bara den är tillräckligt stark…
Men det var inte det som var det värsta.
Jag minns att min absolut första tanke, när jag landat i en liten hög, med min tidning åt ett håll och portföljen åt ett annat, var att ”Usch så pinsamt, hoppas ingen såg!”
Det kunde jag vara lugn för. Inte en kotte såg. Eller ville se. Det var mitt i morgonrusningen. Mängder av människor passerade, men ingen stannade för att hjälpa mig på fötter. Alla tog en ordentlig sväng runt mig, för att slippa se. Slippa ingripa.
Jag låg där ett tag, helt omtöcknad av smärta. Funderade över mina alternativ. Skulle jag fortsätta ner till tunnelbanan och åka till jobbet i hopp om att foten skulle lugna ner sig under dagen? Eller skulle jag försöka ta mig uppför trappan och linka in på vårdcentralen för nån sorts omplåstring?
Just då kom faktiskt en bekant förbi. Han stannade, reste mig till sittande och satt med mig en stund där i trappan och sen hjälpte han mig till tunnelbanetåget. Jo, jag valde att hoppas på att foten skulle bli bättre under dagen.
Det blev den inte, men det är en annan historia.
Nu skulle jag vilja visa dig, käre läsare (om du finns?) en liten filmsnutt. Jag hittade den i Aftonbladet häromdagen. Det handlar om en kille som måhända driver ett skämt för långt. Men vad är det vi ser EGENTLIGEN?
Titta på filmen. (Ja du får ha tålamod med reklamen i början)
Vad ser du?
Ser du en ung man som svårt skadad eller sjuk kämpar för sitt liv i en t-banevagn?
Ser du någon som hjälper honom?
Tänk om den här killen vore du? Tänk om han vore ditt barn? Skulle du inte önska att människorna omkring visade medkänsla och försökte hjälpa?
Ett zombie-skämt som gått för långt? Eller en plågsam uppvisning av vilka fega kräk vi människor är när det gäller?
Jag menar - om detta hände på t-banan - vad skulle vara mest sannolikt: En zombie som kommit lös, eller en medmänniska som behöver hjälp?
Jag såg den här lilla filmsnutten och det som skulle bli ett skratt fastnade i halsen. Men kanske inte av den anledning man först skulle kunna tro.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)